Nu har jag tänkt igenom det en hel vecka. Jag tycker inte man kan säga, som du gjorde, att Schumanns symfonier går jämföra med Beethovens. Även dom första två är rena abstrakta mästerverk. Ingen i wienerklassik-traditionens romantiska stil skriver med en sån aristotelisk perfektion og platonisk transcendental spiritualitet. Schumanns kammarmusik, ja visst, i bland, nästan, men aldrig med samma klarhet. Schumanns symfonier är bättre än Mendelssohns og lysår bättre än Gade og troligen också Berwald, som jag känner för lite med min danska bakgrund. Och man kan gilla Brahms tvåa like mycket som Beethovens sexa om man vill. Men Beethovens symfonier är i en annan liga, liksom Shakespeares skådespel, Rembrandt, Michelangelo, Dostojevskijs romaner och Dante. Et människolikt utsaga av evig giltig karaktär.
Nogle dage senere svarede hun sødt og afbalanceret, som man jo skal som programvært:
Klassisk förmiddag i P2 Hej! Roligt att musiken väcker tankar och engagerar, som det ska vara
Schumann är en vattendelare, jag fick ett mail samma dag där en lyssnare uttryckte sin stora kärlek för Schumanns symfonier, höll dem högst av alla.
Jag tänkte själv i första hand på den här symfonins förmåga att ta tag i mig som lyssnare, inte någon verkanalytisk jämförelse, snarare en känslomässig.
Finns ett (ganska roligt) avsnitt i Åke Holmquists enorma Beethovenbok där Carl Maria von Weber ironiserar över den ’moderna’ musiken i allmänhet och Beethovens i synnerhet (han gillade uppenbarligen inte alls Beethovens 4a), så jag tror nog det finns lika många åsikter och uppfattningar som det finns folk på vår vackra jord – å så ska det vara. Vi får respektera varandra helt enkelt.
Till syvende och sist är jag övertygad om att det i våra hjärtan får plats snudd på hur många tonsättare som helst, ungefär som att vi har kärlek så det räcker oavsett hur många barn vi får. Vi behöver inte välja bort. Vissa verk fascinerar för att de är tekniskt fulländade, andra för att de kort och gott berör vår själ.
Sen att Schumann i noterna t.ex. inte ger utrymme för blåsarna att andas är en helt annan sak
Kul att du skrev – allt gott! /Erika
Det tyder på, at Beethovens 4. symfoni, som ligger mellem den enorme, banebrydende 3'er og den mægtige, titaniske "Skæbnesymfonien", som Beethovens 5. er blevet kaldt, nogle gange opfattes som en parentes. en typisk europæisk, borgerlig reaktion, hvor man mister blikket for det, der ikke prætenderer storhed eller af andre opfattes som det største.
Jeg skrev tilbage og sagde, at jeg anser Beethovens Symfoni nr. 4 for et abstrakt mesterværk af højeste klasse. Indledningen til den, en underligt tavs, ventende, søgende, uvirkelig spørgen. For mig indbegrebet af begrebet mystik. Og den helt utrolige spændingsbue i 2. sats, hvor musikken pludselig bliver bremset eller løber ud i ingenting (alt efter, hvordan dirigenten opfatter det) - det er et af de mest spektakulære steder jeg overhovedet kender i musikken. Man kan høre det 1000 gange og aldrig holde op med at forundres. Hele symfonien består af en vekselvirkning mellem pludselige, hurtige stigninger og nogle springende figurer, hvoraf nogle af de sidste synes at sno sig om sig selv - som om et eller andet mønster i et maleri af Kandinsky (120 år senere) bliver slynget rundt i det tomme rum. En åndeløs venten, som indledningen sætter i værk og en mild og hele tiden overjordisk smuk klangverden, der består af puslespilsbrikker (de stigende og de springende og de snoede figurer), der bliver kastet ud i åbent rum. Det er mageløst.
Beethovens 4. Symfoni på wikipedia
Beethovens 4. Symfoni på YouTube
Schumann är en vattendelare, jag fick ett mail samma dag där en lyssnare uttryckte sin stora kärlek för Schumanns symfonier, höll dem högst av alla.
Jag tänkte själv i första hand på den här symfonins förmåga att ta tag i mig som lyssnare, inte någon verkanalytisk jämförelse, snarare en känslomässig.
Finns ett (ganska roligt) avsnitt i Åke Holmquists enorma Beethovenbok där Carl Maria von Weber ironiserar över den ’moderna’ musiken i allmänhet och Beethovens i synnerhet (han gillade uppenbarligen inte alls Beethovens 4a), så jag tror nog det finns lika många åsikter och uppfattningar som det finns folk på vår vackra jord – å så ska det vara. Vi får respektera varandra helt enkelt.
Till syvende och sist är jag övertygad om att det i våra hjärtan får plats snudd på hur många tonsättare som helst, ungefär som att vi har kärlek så det räcker oavsett hur många barn vi får. Vi behöver inte välja bort. Vissa verk fascinerar för att de är tekniskt fulländade, andra för att de kort och gott berör vår själ.
Sen att Schumann i noterna t.ex. inte ger utrymme för blåsarna att andas är en helt annan sak
Kul att du skrev – allt gott! /Erika
 |
| Kandinsky: Diagram 17 (1926) |
Jeg skrev tilbage og sagde, at jeg anser Beethovens Symfoni nr. 4 for et abstrakt mesterværk af højeste klasse. Indledningen til den, en underligt tavs, ventende, søgende, uvirkelig spørgen. For mig indbegrebet af begrebet mystik. Og den helt utrolige spændingsbue i 2. sats, hvor musikken pludselig bliver bremset eller løber ud i ingenting (alt efter, hvordan dirigenten opfatter det) - det er et af de mest spektakulære steder jeg overhovedet kender i musikken. Man kan høre det 1000 gange og aldrig holde op med at forundres. Hele symfonien består af en vekselvirkning mellem pludselige, hurtige stigninger og nogle springende figurer, hvoraf nogle af de sidste synes at sno sig om sig selv - som om et eller andet mønster i et maleri af Kandinsky (120 år senere) bliver slynget rundt i det tomme rum. En åndeløs venten, som indledningen sætter i værk og en mild og hele tiden overjordisk smuk klangverden, der består af puslespilsbrikker (de stigende og de springende og de snoede figurer), der bliver kastet ud i åbent rum. Det er mageløst.
Beethovens 4. Symfoni på wikipedia
Beethovens 4. Symfoni på YouTube
Ingen kommentarer:
Send en kommentar